En glimt av framtiden

Femton veckor av Skapande skrivande är över. Kursen kändes som klippt och skuren för mig och jag har lärt mig massor. Här är en av de lite mer fantasifulla texterna jag skrev i slutet av kursen:

 

En glimt av framtiden

 

Jag lägger mig ner och blundar, drar täcket över huvudet och stänger ute den gråslaskiga verkligheten och alla dess evinnerliga hinder och begränsningar. Det dröjer inte länge innan en liten glimt av framtiden letar sig in i mitt medvetande. Likt en vacker smaragdgrön ödla, under taklisten på ett billigt hotellrum i ett varmt land, finns den plötsligt bara där. Långsamt blir den tydligare, tar över alla mina tankar, vaggar in mig i trygg förvissning om att allt kommer att bli bra.

Jag drömmer mig bort till andra sidan jordklotet, till en strålande solskensmorgon i den stora nätpytonormens förtrollade land. Till en glädjesprudlande magisk dag, då du och jag badar nakna i ett klarblått vattenfall, allt medan gigantiska fjärilar i regnbågens alla färger planlöst fladdrar omkring i ett oändligt virrvarr ovanför våra huvuden. Vi befinner oss i ett bländande soldränkt sagolandskap, som hämtat ur en naivistisk målning med glittereffekter och rosa stänk. Stora gröna palmblad vajar av och an i den ljumma vinden och en miljon lyckliga fåglar sjunger som i en änglakör, var och en i en alldeles egen unik tonart.

Borta är alla skuldkänslor. Borta är all oro för hur de andra människorna mår. Borta är vartenda ett av alla de bekymmer som tidigare stod i vägen för oss, hindrade oss och tyngde ner oss. Likt de mjuka vågorna som smeksamt och förlåtande trollar bort våra fotspår i den vita sanden, har alla besvikelser och svårigheter spolats bort och suddats ut. Det finns inte längre någon som är arg eller ledsen, ej heller någon som vill skilja oss åt. Det förbjudna har blivit tillåtet. Det som tidigare måste gömmas och döljas är nu något att fira och glädjas över. Allt är förlåtet. Du och jag är fullständigt fria från samvetskval och ångest, till fullo befriade från allt som tidigare höll oss tillbaka. Det är fritt fram, vår långa väntan är över. Fritt fram för oss att älska varandra, helhjärtat, obehindrat, utan tvekan eller eftertanke. Och det är precis vad vi gör.

Vi älskar på stranden, ensamma i världen. Äntligen finns bara vi. Vi kastar oss över varandra, likt hungriga vargar över ett nyss rivet bytesdjur. Vi smeker varandra lika ömt och varsamt som den lilla späda skorpionen försiktigt förflyttar sig över sanden, medan sandkornen dansar för vinden i en kaskad av vitt, silver och guld. Här finns ingen klocka, inget jobb, inga måsten. Inga ouppfyllda önskningar eller förväntningar, inga kvävande förebråelser. Här finns bara din varma nakna kropp mot min, dina andetag mot min hals, våra tungor i en lekfull, pirrande virveldans av ljuvligaste lyckorus. Jag ger mig själv till dig, överlämnar mig totalt i fullständig trygghet och tillit. Det finns inga tvivel, nu är allt som det ska vara. I takt med vågorna som kluckande slår emot klipporna i ett oupphörligt passionerat kärleksmöte, mitt emellan den heta solen som kittlar dig i nacken och den sammetslena sanden som tar emot och omfamnar oss, förenas vi och blir ett. Vi svävar omkring tyngdlösa, högt uppe ovan de vita stackmolnen, samtidigt som vi sjunker, längre och längre ner, hela vägen ner till jordens brännheta medelpunkt.

Kanske lurar faran där vi minst anar det, medan vi promenerar vägen fram på vår upptäcktsfärd. Kanske ligger den guldskimrande nätpytonormen, nära nio meter lång men näst intill osynlig i den täta växtligheten, med spelande tunga och lurpassar på oss. Kanske följer hon våra lätta och obekymrade steg med sina bärnstensögon, farligt nära, precis inom räckhåll för en förödande attack. Om hon gör det, så märker vi det inte. Vi är alldeles för uppslukade av varandra. Den djupt fruktade nätpytonormen kanske tvekar, och av någon outgrundlig anledning bestämmer hon sig för att hellre vänta på nästa offer. Hon, vars hela väsen består av instinkter, muskler och hunger. Trots det låter hon oss vara. På ett sätt som ingen människa någonsin skulle kunna förklara, anar hon att vi redan har gått igenom tillräckligt.

Våren är räddad

YES! 😀 Goda nyheter. Idag har jag fått veta att jag blivit antagen till fyra av de högskoleutbildningar jag allra helst vill gå, och är reserv till två. Vilken glädje och lättnad! Nu ser jag verkligen fram emot våren 2018. Om jag inte ändrar mig så kommer jag att läsa dessa två:

7,5 högskolepoäng, Mälardalens högskola, Studieort: Flexibel

Som fristående kurs 

15 högskolepoäng, Linnéuniversitetet, Studieort: Flexibel

Som fristående kurs 

Det har varit extremt underbart att läsa Skapande skrivande under den här hösten, och alla mina texter har handlat om kärlek och/eller psykologi, så det känns naturligt att fortsätta på det spåret. Ska se om jag vågar mig på att publicera några av texterna här inom kort.

Bella vid Grimsjön december 2017

Bella blickar ut över Grimsjön, december 2017.

Första skrivuppgiften

Har nu påbörjat kursen Skapande skrivande på distans på Sverigefinska folkhögskolan. Första uppgiften bestod i att vi skulle utgå från någonting i vår omgivning, t ex en tavla, en bild i en tidning eller liknande, och sen låta fantasin skena iväg helt fritt. Det hela skulle resultera i max en A4 datorskriven text (och efteråt läser vi varandras texter och ger respons på dem). Stor frihet med andra ord, och det gillar jag. 🙂

Min text blev lite fånig och jag är medveten om att den har sina brister såväl som sina styrkor. Men jag lägger upp den här ändå, bara för att fira att jag har kommit igång och att det här känns satans roligt. 😀

Längtan till granbarr och mossa

Sitter vid mitt stora skrivbord i sovrummet med fönstret bakom ryggen. Till höger: den ljuvliga fondtapeten med skogsmotiv. Den jag valde ut bland hundratals andra strax innan jag flyttade in – för att den var allra finast och mest magisk. Gröna nyanser. Fasaner. Ekorrar. En liten mård. Stora gröna blad. Spretiga grästuvor. Små rosa bär. Ett livligt myller av djur och växter. Man kan nästan höra korparna kraxa, känna blicken från det blyga rådjuret bakom ett träd.
Jag drömmer mig bort. Längtar plötsligt ut till skogen. Längtar till doften av granbarr och mossa, slingrande ormbunkar och prickiga flugsvampar. Kanske en knallgul kantarell som ogenerat ropar på uppmärksamhet mitt i det dova mörkgröna.
Planer på en långpromenad börjar sakta men säkert ta form, fast jag egentligen tänkt sitta inne och jobba. Jag snurrar runt i stolen och vänder mig mot fönstret. Himlen är grå, men det har slutat regna. Jag måste ut, behöver få andas in den svala höstluften. Höra granarna susa. Känna den mjuka mossan under mina fötter medan jag vandrar skogsstigen fram, rakt in i den djupa skogen. Låta tankarna komma och gå som de vill. Möjligen grubbla lite, men inte fastna. I skogen finns inga måsten, inga tider att passa, inga krav. Inga människor. På sin höjd en liten svart skogssnigel, eller kanske en fågel i en grantopp. Jag vill dit.
Plötsligt stormar min lilla kattunge in i rummet. Hon har legat och sovit, och nu är hon vaken. Full av energi är hon. Sin litenhet till trots har hon inga svårigheter att vända upp och ner på ett rum på ett ögonblick. Hon drar fram som en virvelvind, biter på alla sladdar och trampar på tangentbordet.
Jag som precis satt och planerade att ta med mig hunden och smyga ut medan hon sov… Lilla sprattelkatt. Vem vet vad hon skulle ställa till med? Nu vågar jag inte lämna henne ensam.
I hallen snor hon runt medan jag knyter skorna. Hunden ser på mig och suckar uppgivet. Ska vi behöva ha kattskrället med oss? Jag låtsas inte om blicken jag får, stuvar istället in katten i transportboxen och tar på hunden kopplet.
Skogen välkomnar oss, ångande och dimmig och regnvåt. Den sträcker ut sina långa armar och omfamnar oss, möter oss med en fredlig arme av stora, friska, gröna granar. Majestätiskt sträcker de sig upp mot himlen. Högst uppe på en tunn gren sitter en liten ekorre. Den kikar nyfiket ner på oss i ett par sekunder, innan den snabbt hoppar iväg utom synhåll.
Min katt ser betänksam ut, nästan lite rädd. Skogen är så stor. Hon ser sig omkring med blanka, allvarliga ögon. Hunden däremot är ivrig att komma iväg och springer glatt i förväg. Sniffande sicksackar han mellan träden med viftande svans, stannar och kissar på nästan varenda grästuva. Jag vill sträcka ut armarna precis som granskogen, men katten sitter på min axel. Stel och spänd klamrar hon sig fast, skräckslagen och förtjust på samma gång. Hennes lilla hjärta slår fort, fort. Jag börjar gå, rakt in i vildmarken – in i en djungel, en regnskog, en snårskog. Här växer björnbär och hallon. En stor tagg river tag i min jacka och en vattendroppe landar på min kind när jag slår emot en gren. Det är alldeles tyst – men samtidigt, aldrig riktigt helt tyst. Jag är hemma hos de vilda djuren. Här bor spindlar och skalbaggar, rävar och grävlingar. Kanske vildsvin. Jag ser dem inte, men anar att de inte är särskilt långt borta.
Den snirklande stigen leder uppför berget. På ett ställe måste jag klättra över en liten bäck. Till kattens förskräckelse halkar jag till, men återfår balansen innan vi ramlar i leran. Solen har börjat skymta fram mellan molnen men luften är fortfarande drypande fuktig. Det är en skön dag. Det går lätt att andas. Jag känner hur stress och bekymmer rinner av mig och ersätts av en pirrande lyckokänsla. Först svag, sen starkare och starkare ju längre in i skogen vi kommer. Här är det skönt att vara. Här kan jag samla kraft. Här känner jag att allt är möjligt.

Mot nya mål

Efter en del motgångar och krångel är det äntligen klart: den här hösten kommer jag att ägna åt skrivande och filmredigering. Det känns nästan för bra för att vara sant. Kurserna heter Skapande skrivande och Videoredigering med Adobe Premiere Pro. Jag kommer att läsa dem på Sverigefinska folkhögskolan – men helt på distans. Så jag kommer alltså att sitta hemma och jobba med det mest intressanta jag vet, planera min tid som jag själv vill och samtidigt ha mina djur omkring mig. Det kan inte bli bättre! 😀

Jag har under lång tid längtat efter och planerat för att satsa mer på mitt skapande, och i förlängningen gå över till att jobba med det jag egentligen ska jobba med – det vill säga skriva, fotografera och göra film. Att det har dröjt så länge innan jag tog tag i det, beror helt och hållet på att jag har trivts så fantastiskt bra på mitt ”vanliga” jobb (det var tänkt som en tillfällig lösning, men jag blev kvar där i nästan tio år…). Och jag kommer verkligen att sakna alla mina underbara vänner på jobbet jättemycket! ❤ Olika omständigheter gjorde det dock omöjligt att fortsätta. Bland annat kände jag att jag inte klarade av att jobba treskift längre, då sömnen bara blev mer och mer fucked up. Så nu blir det en helomvändning tillbaka till ursprungsplanen istället, och det känns trots allt väldigt roligt och helt rätt.

Jag påbörjar min nya livsstil i ett tillstånd av flow. Inledningen av utbildningen känns mycket lovande. Just nu sitter jag och installerar program som Premiere Pro, Photoshop, InDesign och Illustrator. Det känns som en hel ocean av nya möjligheter som helt plötsligt bara öppnar sig framför mig. Lägg sen till tio års uppdämd kreativitet som legat och grott medan jag har sysslat med annat… Jag har så många idéer och projekt och drömmar att jag nästan inte kan sitta stilla! Känner mig supermotiverad och ivrig att komma igång. Den här hösten tänker jag ta vara på och göra till något alldeles fantastiskt! 

Solnedgång Gamla Köpstad 2016.jpg