Årets sista huggorm?

Idag såg jag och Trollet både kopparödla och snok på promenaden, men jag hade tyvärr ingen kamera med mig. Det hade jag däremot för två dagar sen, då jag plötsligt upptäckte en huggorm som låg hopringlad i en grästuva inte långt hemifrån. Jag trodde knappt mina ögon – en mulen dag i slutet av september! Det var 11° ute och lätt duggregn.

Den lilla huggormen låg halvt gömd i gräset och jag kände inte riktigt att jag ville sträcka fram handen och peta bort grässtråna framför ansiktet på den. Jag hann i alla fall få en bild på den innan den snabbt gav sig av under högljutt väsande. 😀

Huggorm 22 sept 2017.jpg

Första skrivuppgiften

Har nu påbörjat kursen Skapande skrivande på distans på Sverigefinska folkhögskolan. Första uppgiften bestod i att vi skulle utgå från någonting i vår omgivning, t ex en tavla, en bild i en tidning eller liknande, och sen låta fantasin skena iväg helt fritt. Det hela skulle resultera i max en A4 datorskriven text (och efteråt läser vi varandras texter och ger respons på dem). Stor frihet med andra ord, och det gillar jag. 🙂

Min text blev lite fånig och jag är medveten om att den har sina brister såväl som sina styrkor. Men jag lägger upp den här ändå, bara för att fira att jag har kommit igång och att det här känns satans roligt. 😀

Längtan till granbarr och mossa

Sitter vid mitt stora skrivbord i sovrummet med fönstret bakom ryggen. Till höger: den ljuvliga fondtapeten med skogsmotiv. Den jag valde ut bland hundratals andra strax innan jag flyttade in – för att den var allra finast och mest magisk. Gröna nyanser. Fasaner. Ekorrar. En liten mård. Stora gröna blad. Spretiga grästuvor. Små rosa bär. Ett livligt myller av djur och växter. Man kan nästan höra korparna kraxa, känna blicken från det blyga rådjuret bakom ett träd.
Jag drömmer mig bort. Längtar plötsligt ut till skogen. Längtar till doften av granbarr och mossa, slingrande ormbunkar och prickiga flugsvampar. Kanske en knallgul kantarell som ogenerat ropar på uppmärksamhet mitt i det dova mörkgröna.
Planer på en långpromenad börjar sakta men säkert ta form, fast jag egentligen tänkt sitta inne och jobba. Jag snurrar runt i stolen och vänder mig mot fönstret. Himlen är grå, men det har slutat regna. Jag måste ut, behöver få andas in den svala höstluften. Höra granarna susa. Känna den mjuka mossan under mina fötter medan jag vandrar skogsstigen fram, rakt in i den djupa skogen. Låta tankarna komma och gå som de vill. Möjligen grubbla lite, men inte fastna. I skogen finns inga måsten, inga tider att passa, inga krav. Inga människor. På sin höjd en liten svart skogssnigel, eller kanske en fågel i en grantopp. Jag vill dit.
Plötsligt stormar min lilla kattunge in i rummet. Hon har legat och sovit, och nu är hon vaken. Full av energi är hon. Sin litenhet till trots har hon inga svårigheter att vända upp och ner på ett rum på ett ögonblick. Hon drar fram som en virvelvind, biter på alla sladdar och trampar på tangentbordet.
Jag som precis satt och planerade att ta med mig hunden och smyga ut medan hon sov… Lilla sprattelkatt. Vem vet vad hon skulle ställa till med? Nu vågar jag inte lämna henne ensam.
I hallen snor hon runt medan jag knyter skorna. Hunden ser på mig och suckar uppgivet. Ska vi behöva ha kattskrället med oss? Jag låtsas inte om blicken jag får, stuvar istället in katten i transportboxen och tar på hunden kopplet.
Skogen välkomnar oss, ångande och dimmig och regnvåt. Den sträcker ut sina långa armar och omfamnar oss, möter oss med en fredlig arme av stora, friska, gröna granar. Majestätiskt sträcker de sig upp mot himlen. Högst uppe på en tunn gren sitter en liten ekorre. Den kikar nyfiket ner på oss i ett par sekunder, innan den snabbt hoppar iväg utom synhåll.
Min katt ser betänksam ut, nästan lite rädd. Skogen är så stor. Hon ser sig omkring med blanka, allvarliga ögon. Hunden däremot är ivrig att komma iväg och springer glatt i förväg. Sniffande sicksackar han mellan träden med viftande svans, stannar och kissar på nästan varenda grästuva. Jag vill sträcka ut armarna precis som granskogen, men katten sitter på min axel. Stel och spänd klamrar hon sig fast, skräckslagen och förtjust på samma gång. Hennes lilla hjärta slår fort, fort. Jag börjar gå, rakt in i vildmarken – in i en djungel, en regnskog, en snårskog. Här växer björnbär och hallon. En stor tagg river tag i min jacka och en vattendroppe landar på min kind när jag slår emot en gren. Det är alldeles tyst – men samtidigt, aldrig riktigt helt tyst. Jag är hemma hos de vilda djuren. Här bor spindlar och skalbaggar, rävar och grävlingar. Kanske vildsvin. Jag ser dem inte, men anar att de inte är särskilt långt borta.
Den snirklande stigen leder uppför berget. På ett ställe måste jag klättra över en liten bäck. Till kattens förskräckelse halkar jag till, men återfår balansen innan vi ramlar i leran. Solen har börjat skymta fram mellan molnen men luften är fortfarande drypande fuktig. Det är en skön dag. Det går lätt att andas. Jag känner hur stress och bekymmer rinner av mig och ersätts av en pirrande lyckokänsla. Först svag, sen starkare och starkare ju längre in i skogen vi kommer. Här är det skönt att vara. Här kan jag samla kraft. Här känner jag att allt är möjligt.

Bella och Trollet på stranden

Bella har fått prova på att åka med till stranden. Än så länge stannar hon helst i min famn och låter sig bäras runt, men hon har varit nere på marken och utforskat litegrann själv också. Det är inte så lätt när världen är så stor, och Bella är så liten… Hon har i alla fall fått se havet, och hon blev måttligt imponerad.

Bella på stranden 2 sep 2017 3.jpg

Bellas första steg någonsin på en sandstrand, Kärradal 2 september 2017.

Bella på stranden 2 sep 2017 4.jpg

Bella på stranden 2 sep 2017 2.jpg

Trollet på stranden 2 sep 2017.jpg

Trollet låg och väntade tålmodigt på att fotograferas med Bella. Men just då hade Bella fått nog, så det får vänta till en annan gång när hon blivit lite mera världsvan. 🙂

Bella på stranden 2 sep 2017 6.jpg

Fjortis

Legolas, den märkliga katten vars tofsar i öronen är större än själva öronen, har hunnit bli hela fjorton år gammal. Frisk och kry som en nötkärna är han, och fortfarande lekfull som en kattunge ibland. Han har faktiskt aldrig varit sjuk i hela sitt liv. Kanske ligger hemligheten i att han alltid har fått sin vilja fram och betjänats av mina föräldrar likt en kunglighet.

Alla som känner Legolas vet att han inte alltid har varit helt lätt att tas med, för att uttrycka det milt… Men glädjande nog har han blivit snällare med åren. När man kommer och hälsar på vågar man sig numera faktiskt på att klappa honom. Annat var det förr i tiden – då var det ingen som gick säker för ett plötsligt bakhåll eller ett par kraftiga hugg i vaden när man minst anade det. 🙂

Legolas 14 juli 2017 2.jpg

Legolas 14 juli 2017.jpg

Legolas, 14 juli 2017.