En glimt av framtiden

Femton veckor av Skapande skrivande är över. Kursen kändes som klippt och skuren för mig och jag har lärt mig massor. Här är en av de lite mer fantasifulla texterna jag skrev i slutet av kursen:

 

En glimt av framtiden

 

Jag lägger mig ner och blundar, drar täcket över huvudet och stänger ute den gråslaskiga verkligheten och alla dess evinnerliga hinder och begränsningar. Det dröjer inte länge innan en liten glimt av framtiden letar sig in i mitt medvetande. Likt en vacker smaragdgrön ödla, under taklisten på ett billigt hotellrum i ett varmt land, finns den plötsligt bara där. Långsamt blir den tydligare, tar över alla mina tankar, vaggar in mig i trygg förvissning om att allt kommer att bli bra.

Jag drömmer mig bort till andra sidan jordklotet, till en strålande solskensmorgon i den stora nätpytonormens förtrollade land. Till en glädjesprudlande magisk dag, då du och jag badar nakna i ett klarblått vattenfall, allt medan gigantiska fjärilar i regnbågens alla färger planlöst fladdrar omkring i ett oändligt virrvarr ovanför våra huvuden. Vi befinner oss i ett bländande soldränkt sagolandskap, som hämtat ur en naivistisk målning med glittereffekter och rosa stänk. Stora gröna palmblad vajar av och an i den ljumma vinden och en miljon lyckliga fåglar sjunger som i en änglakör, var och en i en alldeles egen unik tonart.

Borta är alla skuldkänslor. Borta är all oro för hur de andra människorna mår. Borta är vartenda ett av alla de bekymmer som tidigare stod i vägen för oss, hindrade oss och tyngde ner oss. Likt de mjuka vågorna som smeksamt och förlåtande trollar bort våra fotspår i den vita sanden, har alla besvikelser och svårigheter spolats bort och suddats ut. Det finns inte längre någon som är arg eller ledsen, ej heller någon som vill skilja oss åt. Det förbjudna har blivit tillåtet. Det som tidigare måste gömmas och döljas är nu något att fira och glädjas över. Allt är förlåtet. Du och jag är fullständigt fria från samvetskval och ångest, till fullo befriade från allt som tidigare höll oss tillbaka. Det är fritt fram, vår långa väntan är över. Fritt fram för oss att älska varandra, helhjärtat, obehindrat, utan tvekan eller eftertanke. Och det är precis vad vi gör.

Vi älskar på stranden, ensamma i världen. Äntligen finns bara vi. Vi kastar oss över varandra, likt hungriga vargar över ett nyss rivet bytesdjur. Vi smeker varandra lika ömt och varsamt som den lilla späda skorpionen försiktigt förflyttar sig över sanden, medan sandkornen dansar för vinden i en kaskad av vitt, silver och guld. Här finns ingen klocka, inget jobb, inga måsten. Inga ouppfyllda önskningar eller förväntningar, inga kvävande förebråelser. Här finns bara din varma nakna kropp mot min, dina andetag mot min hals, våra tungor i en lekfull, pirrande virveldans av ljuvligaste lyckorus. Jag ger mig själv till dig, överlämnar mig totalt i fullständig trygghet och tillit. Det finns inga tvivel, nu är allt som det ska vara. I takt med vågorna som kluckande slår emot klipporna i ett oupphörligt passionerat kärleksmöte, mitt emellan den heta solen som kittlar dig i nacken och den sammetslena sanden som tar emot och omfamnar oss, förenas vi och blir ett. Vi svävar omkring tyngdlösa, högt uppe ovan de vita stackmolnen, samtidigt som vi sjunker, längre och längre ner, hela vägen ner till jordens brännheta medelpunkt.

Kanske lurar faran där vi minst anar det, medan vi promenerar vägen fram på vår upptäcktsfärd. Kanske ligger den guldskimrande nätpytonormen, nära nio meter lång men näst intill osynlig i den täta växtligheten, med spelande tunga och lurpassar på oss. Kanske följer hon våra lätta och obekymrade steg med sina bärnstensögon, farligt nära, precis inom räckhåll för en förödande attack. Om hon gör det, så märker vi det inte. Vi är alldeles för uppslukade av varandra. Den djupt fruktade nätpytonormen kanske tvekar, och av någon outgrundlig anledning bestämmer hon sig för att hellre vänta på nästa offer. Hon, vars hela väsen består av instinkter, muskler och hunger. Trots det låter hon oss vara. På ett sätt som ingen människa någonsin skulle kunna förklara, anar hon att vi redan har gått igenom tillräckligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s