Mina gröna favoriter

Mina gröna små hanar utmärker sig. Kiwi är mest framåt av undulaterna och tackar aldrig nej till en utsträckt hand med godsaker. Samma sak med Casper, nyfiken och charmig som få. 🙂

Kiwi mars 2017 2.jpg

Kiwi, mars 2017. Blicken är klok och magen knallgrön.

Kiwi mars 2017.jpg

Ibland får han en väldigt hög panna. 😉

Casper våren 2017.jpg

Ett av Caspers intressen är krukväxter.

Casper mars 2017.jpg

Söt kille med näbben full med mat. 

Kärlek

Sedan Romeo råkade ut för sin olycka (han fastnade med benet i en gren och blev hängande upp och ner), har det varit väldigt fridfullt mellan honom och hans hona Julia. Tidigare förekom då och då häftiga gräl mellan dessa två, men kanske har de nu förstått att man ska vara rädda om varandra. 🙂

Romeo och Julia mars 2017

Julia och Romeo, mars 2017.

Otursförföljd

Min whippet Trollet har under sitt snart nioåriga liv råkat ut för anmärkningsvärt många olyckor. Trots att han är snäll och lite försiktig av sig, inte alls någon extrem våghals, har han drabbats av de mest osannolika missöden och dråpligheter. Han har bland annat:

  • sprungit in i en plåt, vilket resulterade i ett stort ärr mitt på låret (när han var liten, redan innan jag tog hand om honom)
  • blivit anfallen och biten av andra hundar – vid många olika tillfällen och under alla tänkbara och otänkbara omständigheter
  • slitit av korsbandet i vänster knä, vilket krävde operation
  • blivit getingstucken
  • fått in vassa stickor mellan trampdynorna, flera gånger

Det här var bara några exempel, listan skulle kunna göras mycket längre. Och för några dagar sen var oturen framme igen. Trollet och jag befann oss i köket hemma hos mina föräldrar, när jag plötsligt gjorde den fasansfulla upptäckten att köksgolvet såg ut som rena blodbadet runt omkring Trollet. Den goda stämningen övergick tvärt i chock, och det tog några förvirrade sekunder innan vi lyckades lokalisera skadan. Snart såg vi dock att det blödde rejält från ett stort sår längst ut på Trollets svanstipp.

Plåster och bandage plockades fram i hast och snart hade Trollet fått ett fint bandage längst ut på svansen. Hur skadan uppstått var en gåta, men Trollet själv behöll lugnet och sa inte ett knyst. Vid närmare undersökning av köket hittade vi sen en mycket vass kant under kylskåpet. Den enda rimliga förklaringen är att den lilla whippetsvansen måste ha letat sig in där under, och sen suttit fast när Trollet rörde på sig – så illa att en stor hudflik slets loss. Hur oändligt långsökt och osannolikt låter inte det? Men ingen annan förklaring stod att finna.

Föga överraskande dröjde det inte länge innan bandaget ramlade av. Det är inte så lätt att få något att sitta kvar på en avsmalnande whippetsvans. Istället fick det bli ett rejält hederligt plåster runt svanstippen. Såret var tack och lov inte så djupt, och efter att ha googlat en del bestämde jag mig för att avvakta med att åka till veterinären. Om såret inte blev infekterat skulle det nog inte vara någon fara.

Det var vid den här tidpunkten jag insåg att jag stod öga mot öga med ett ännu värre bekymmer: hur i hela friden skulle jag kunna hindra Trollet från att slicka på såret? Alla som någonsin har försökt hindra en whippet från att komma åt någon kroppsdel, vet att det är mycket svårt. De är ju så långa och smala, och har väldigt långa, smala halsar och nosar. Av erfarenhet visste jag att de lösningar som står till buds inte utgör någon som helst svårighet för whippetnosen att nå sitt mål. Tack vare tidigare olycksstatistik har vi hunnit prova det mesta – allt ifrån en specialkrage som formmässigt påminner om en stjärngosses strut, till en uppblåsbar luftkudde som sitter likt en badring kring halsen. Inget av det här är någon match för Trollet. Han är alldeles för lång och smal och vig, och kommer enkelt åt att slicka och gnaga var han vill ändå. Endast ett alternativ återstod: den innerligt hatade munkorgen.

Munkorg på. Hellre obekvämt för Trollet en liten tid, än ett infekterat sår, antibiotika, sorger och bedrövelser och kanske i värsta fall en amputerad svans… För att vara på den säkra sidan tejpade jag även igen den främre delen på munkorgen, allt för att förhindra att den lilla whippettungan skulle kunna lirka sig ut och slicka på såret på svansen, så att såret skulle bli infekterat.

Av alla världens vedervärdiga påfund tror jag munkorgen ligger etta på Trollets hatlista. Trollet med munkorg är en sorglig syn. Trollet med munkorg är djupt kränkt och förödmjukad, deprimerad, förkrossad och nästan helt utan aptit.

Trollet springer med sin boll - version 2

Trollet springer i full fart, 2012. 

Till en början trodde jag i min enfald att jag skulle kunna jobba som vanligt, men efter en bökig och sömnlös natt med en missnöjd, munkorgsförsedd whippet tvingades jag tänka om. Aldrig att jag skulle våga lämna Trollet ensam med munkorg på! Utan tillsyn hade han antagligen kämpat tills han fick av sig munkorgen, om han så skulle behöva bryta varenda klo på kuppen. När väckarklockan ringde kvart i fem var jag redan vaken. Det var bara att ta tjuren vid hornen, ringa till jobbet och säga som det var.

Lyckligtvis gick det att ordna så att jag nu kan vara hemma med Trollet en hel vecka, och ha honom under uppsikt dygnet runt. Förhoppningsvis räcker det för att såret ska hinna läka. Och det blir inte svårt att komma på vad vi ska göra under tiden: det blir extra många och långa promenader – när vi är ute har Trollet inte tid att tänka på sin onda svans. Lydnadsträning och diverse annan aktivering har också återinförts som en daglig rutin, eftersom en trött och nöjd hund har lättare för att slappna av med munkorg på. Och där emellan blir det nog en del tv-tittande, för då kan jag ha Trollet i knät – och under fullständig uppsikt slipper han den hemska munkorgen.

Det är ett elände att vara otursförföljd. Trollet har haft mycket otur i sitt liv, men på andra sätt har han det väldigt bra – han är djupt älskad av alla som känner honom. Nu är det bara att kämpa på och härda ut, så får vi hoppas att allt snart blir som vanligt igen.